Hjälmsätersgatan 10

Solen går upp över Ansgarskyrkans tak, och jag är på promenad med min dotter. Det har blivit kallare. Vagnen gör hjulspår i frosten.

Visst är livet härligt just då. Joni har stora tovade vantar på sig, de sticker rakt upp som två paddlar ur vagnen. Hon tittar på himlen.

På gården Hjälmsätersgatan 10 håller ett grupptryck invånarna i fast grepp. Den ena balkongdekorationen överdådigare än den andra. Men alla är med. Hela gården glittrar och lyser om kvällen.

Bilden är tagen den 13 december 2015.

Måtte jag hinna

Kartan visar Linköpings kommuns definition av Gottfridsberg. Barhäll är också med, ser jag, så det får bli fler promenader dit.

De små kryssen, som jag med stadig hand ritat i Paint, visar vilka hus jag fotograferat hittills.

Skulle denna blogg ha några läsare, kan dessa vänta sig många fler inlägg innan allt är klart.

Tornhagsvägen 16

Alla som vuxit upp i en stad vet, att för ett barn kan det vara vattentäta skott mellan olika gårdar, eller olika hus. Jag bodde som liten bara två hus bort, eller 94 meter enligt Eniros mätredskap.
Om jag till äventyrs tog mig så långt bort som till Tornhagsvägen 16, kunde jag känna väldigt starkt att jag rörde mig i en annan kultur. Ljuset föll annorlunda, barnen var mer grovhuggna eller hade dyrare leksaker, och de vuxna hade ett annat sätt att gå.

På något sätt sitter det där fortfarande kvar. Men jag omfamnar det mer nu. Är inte lika rädd när jag rör mig runt Tornhagsvägen 16.

Vackra dagar när vi är ute på promenad händer det att jag vill krama en sista droppe spänning ur promenaden. Jag vädjar till min sambo att vi ska gå en liten omväg hem. Hon är kanske hungrig eller trött, men hon brukar låta mig hållas. Då går vi vägen genom Hjälmsäter, genom tunneln mellan 8A och 8B, förbi Klockhuset och Tornhagsvägen 16 och 14.

Så gjorde vi den 16 september, när bilden togs.
Kanske himlade Matilda med ögonen.

Sandgatan 7

Fredagsstämning, ljusa skyar. Jag gick alltid Sandgatan söderut om fredagarna när jag var barn. Det var vägen till Flemmings konditori, där jag köpte dammsugare.
Flemmings är nu stängt och lokalen omgjord till lägenhet.
(Om någon har en bild på Flemmings konditori från 90-talet skulle jag bli mycket glad för en kopia.)

Flemmings låg dock några hus bort. Här på Sandgatan 7 har inget hänt som jag vet om.

Bilden är tagen i början av oktober 2015.

Skräddaregatan 10

Det är svårt att känna någon entusiasm för husen på Skräddaregatans jämna nummer. Härskarödlor som inte passar in i resterande bebyggelse i Åbylund. Små fönster på stora vita huskroppar. Varken fult eller snyggt, va?

2013 försågs balkongerna med varsitt plexiglashölje. Det glänser fint om dem ibland. Man kan få se pensionärer röka på sina balkonger och slänga ett par ord med någon nere på gräsmattan. Det växer päron på gårdarna.

Bilden är tagen den 28 september 2015, när vi hade löv på träden.

Kagagatan 9,11 och 13

Berget där husen på Kagagatan står var ännu högre förr. På 30- och 40-talen sprängde man bort delar av det. 1949-1954 byggde man bostadshus. Det är svårt att föreställa sig, men då låg Kagagatan i utkanten av staden.

Huset på bilden har jag blängt mycket på under 90-talet. Vägen till skolan gick förbi här. Det fanns en telefonkiosk vid bortre änden, där jag och min kompis Pelle någon gång ibland ringde på gratisnumret avsett för tjejer, till snacktjänsterna vars nummer fanns tryckta på små annonser långt bak i tidningen. Pelle höll oftast i luren. En gång provade jag, och jag minns varje stavelse den skånske mannen i andra änden sa: "Ditt tjocka feta jävla svin". Jag var aldrig mycket för bus.

Söndagen den 25 oktober 2015 står jag nedanför kullen och försöker få en bild i skymningsljuset. Det känns fysiskt, hur tiden rusat iväg här. Tusentals promenader till och från skolan, alltid så tyst i den här delen av staden. Jag minns kullen täckt i lockande nysnö på morgonen, och hur vägen nedför hunnit bli en oemotståndlig iskana när det var dags att gå hem.
Jag får min bild, vänder runt barnvagnen och går upp mot Vretagatan. Telefonkiosken är borta sedan många år.

Bjälbogatan 26 och 30

Tornhagsparken är Linköpings vackraste plats. Härifrån ser man en bra bit av Roxen, och vidare bortom, där slätten tagit slut och skogen bildar en blå ås. Står man i linje med Kagagatan ser man Kaga kyrka, som en leksak mellan Tornhagsvägen 13 och 15.
Ändå är man mitt i Linköping.

Det är ingen stor gåta att man valde att bygga de höga punkthusen här. Men man borde inte ha gjort det, såklart. Husen är gräsliga.

Corren rapporterade den 21 september 2005 att möte hållits i Folkungaskolans aula för att diskutera byggandet av punkthusen. En ung man som hette Alexander var den enda ur publiken som yttrade sig för byggandet av hus på Tornhagsberget. "Han blev genast nedtystad och möttes av högljudda protester från många andra i publiken", står det i Corren. Resten av åhörarna tycks ha tagit unison ställning emot. Bilden av en "stenkastarmentalitet" bland områdets invånare målas upp av ja-sidan i debattartiklar i Corren följande dagar.

Correns arkitekturexpert Bo Sundberg anger att "Linköping alltid växt genom förtätning" den 9/11 samma höst.

Tio år senare har vi dimma i Linköping. Punkthusen är sedan länge ett faktum, och Alexander har vunnit.
Vi pratar fortfarande om förtätning, men ingen politiker tar längre ställning emot. Om de någonsin gjorde det.

Folkungagatan 5

De första kalla höstdagarna kommer. På lördag förmiddag är gårdarna tomma.

Vi ser en man som går och sparkar undan kastanjer från cykelbanan. Han har en bra bredsida. Seglarskor. Det frasar när kastanjerna rullar in under torra löv. 

Nedfällda persienner. En bit in i oktober. Nu är det inte gratis att gå ut längre. 

På Folkungagatan ser vi ett hus som tycks byggt för dessa dagar.
Här är det grå förmiddag i oktober, året om. 

Bilden är tagen den 10 oktober 2015.

Åbylundsgatan 1

 De fristående parkeringshusen kommer att bli färre. Åtminstone i Linköping. 

De står på åtråvärda tomter där kommunen vill låta bygga bostadshus. När man bygger nya hus får de i stället ett eget parkeringshus i botten- eller källarplanet.

Förmodligen försvinner parkeringshuset på Åbylundsgatan också en dag. Det kanske vi kan leva med. Jag har svårt att säga att det är vackert. 

Men det blir tråkigt ändå, den dagen. Framförallt tycker jag att huset har en rolig uppsyn. Där det står är det glatt och otidsenligt som en hårdrockarfarbror.

Bilden är tagen 3 oktober 2015.

Åbylundstorget 2

Solen skiner i september. Rakt i ögonhöjd står den på förmiddagen, välter skuggor och bländar min dotter. Hon säger:
- H-ktss!

Åbylund centrum hette det en gång. En stiliserad skylt finns kvar vid parkeringshuset intill. Vi sa bara Ica Åbylund. Det stod mellan Vivo Abisko, Ica Skolgatan och Ica Åbylund.
Nu är det en Livs-affär i Icas gamla lokaler. Jugoslaviska föreningen är kvar på övervåningen men heter Serbiska föreningen nu.

Pizzeria Adriatic har krympt pizzorna och låter kunden välja mellan olika sorters mjöl.

Bilden är tagen den 25 september 2015.

Sandgatan 5

Det ser för eländigt ut på Sandgatan 5. Tiden har tagit stora tuggor av fasadputsen. Sprickor går från golv till tak. Och varför har man satt igen de bortre fönstren på kortsidan?

Färgen hjälper inte heller.

Bilden är tagen den 22 september 2015.

Hagmarksgatan 4

 Jag föreställer mig att om jag varit uppvuxen i Visby eller i Gamla stan i Stockholm, hade det inte varit någon större mening att gå runt och fota hus. 

Hagmarksgatan är fri från turister onsdagen den 16 september. Asfalten är sprucken och lagad och luften är fantastisk. Tar jag ett djupt andetag, smakar den nästan som oboy. 

Trots att jag gått förbi hundratals gånger har jag aldrig lagt märke till huset på Hagmarksgatan 4. Ingen jag vet om har bott där, och jag har aldrig delat tidningar eller post dit. 

Jag tänker mig att här bor man inte med eftertryck. Att bo på Hagmarksgatan 4 är något man gör vid sidan av livet. Kanske har man viktigare saker för sig. 

Ändå är det ett fint hus. Jag är glad att det finns. I framtiden tänker jag lägga bättre märke till det.

Kamplyckegatan 4-6

En av de finaste små gatorna i Linköping är den ju, Kamplyckegatan. Här finns bara ett bostadshushus med två adresser. Och en elcentral som vi får återkomma till. 

Säkert har massor människor drömt om att bo här. Jag är dålig på att uppskatta utan att överdriva, men ska vi säga att 100 000 människor sedan Flamman byggdes 1965 lämnat sitt studentrum, gått förbi Kamplyckegatan 4-6 på väg till ICA Skolgatan och önskat att de bott här i stället? 

Bilden visar Kamplyckegatan 4-6 och är tagen den 16 september 2015.

Tornhagsvägen 1

Jag och min sambo har fått en liten dotter. Det är mycket att stå i, men på förmiddagen brukar hon sova. Vi lägger henne i vagnen och går en sväng ibland. Det är vackert väder varannan dag. Jag tycker mest om att gå i Gottfridsberg. 

När jag är hemma från jobbet kan jag fotografera hus. Jag ska försöka ta en bild av varje hus i hela Gottfridsberg, hade jag tänkt. Det kan få ta ett tag. 

Här är ett vackert hus, som så länge jag kan minnas skyltat "Korall fisken". Det är en affär som säljer akvariefiskar. Tyvärr har jag aldrig varit inne där, men för ungefär 15 år sedan drömde jag en särskilt tydlig dröm som utspelade sig i Korallfiskens lokaler. 

Adressen är Tornhagsvägen 1 och bilden är tagen den 16 september 2015.

Cykeltur över slätten, nordväst om stan 2015-08-22

Juni och juli regnade bort. Jag gjorde några försök att cykla, men till slut erkände jag för mig själv att det inte var roligt. Jag cyklar över slätten för att känna svindel i själen när solen faller över öppna vidder. Egentligen inte av någon annan anledning.

I augusti kom sommaren. Jag undrar om man kan säga något om det, efter att alla andra redan gjort det. Men det är klart att det var typiskt. Jag cyklade nu i helgen. Ut till Malmslätt, under E4 och genom skogen, till korsningen där man kan svänga till Västerlösa eller Björkeberg, och där jag alltid tar till Björkeberg. Just där är det kanske finast.

I Björkeberg har man fräschat upp ishockeyrinken där den här bilden kanske tagits:

Den är från en match mellan Björkeberg och Rimforsa 1961.

För några år sedan var planen i uselt skick. Det växte gräs mellan sargerna och hela anledningen såg ut att behöva jämnas med marken. Men nu har man gjort ett fantastiskt jobb med planen. Att tänka sig att sådant fortfarande sker ute på landet. Man häpnar och gläds.

Här är en länk till en artikel ur Corren, om hur spelare från LHC:s A-lag invigde den nya rinken i Björkeberg.

Efter Björkeberg cyklade jag till Maspelösa, där bryggeriet stod kvar. Jag är säker på att endera sommaren när jag kommer cyklande, är det bara borta. Men inte nu.

Sträckan utmed Göta kanal från Vågerstad var rena semestern. Jag såg den här danska skutan, men lyckades inte få någon riktigt bra mobilbild.

Med Björkeberg och Ljung i färskt minne, tänkte jag på hur danskarna varit i samma trakter för 447 år sedan. Då var det krig, skövling och mord. Att döma av passagerarnas fiskehattar tycks de vara här i fredligare syften denna gång. Eller? 

Kanske har de tänkt slussa sig ut i Östersjön, ta sig till Gotland och brandskatta Visbys borgare.