Alla som vuxit upp i en stad vet, att för ett barn kan det vara vattentäta skott mellan olika gårdar, eller olika hus. Jag bodde som liten bara två hus bort, eller 94 meter enligt Eniros mätredskap.
Om jag till äventyrs tog mig så långt bort som till Tornhagsvägen 16, kunde jag känna väldigt starkt att jag rörde mig i en annan kultur. Ljuset föll annorlunda, barnen var mer grovhuggna eller hade dyrare leksaker, och de vuxna hade ett annat sätt att gå.
På något sätt sitter det där fortfarande kvar. Men jag omfamnar det mer nu. Är inte lika rädd när jag rör mig runt Tornhagsvägen 16.
Vackra dagar när vi är ute på promenad händer det att jag vill krama en sista droppe spänning ur promenaden. Jag vädjar till min sambo att vi ska gå en liten omväg hem. Hon är kanske hungrig eller trött, men hon brukar låta mig hållas. Då går vi vägen genom Hjälmsäter, genom tunneln mellan 8A och 8B, förbi Klockhuset och Tornhagsvägen 16 och 14.
Så gjorde vi den 16 september, när bilden togs.
Kanske himlade Matilda med ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar