Berget där husen på Kagagatan står var ännu högre förr. På 30- och 40-talen sprängde man bort delar av det. 1949-1954 byggde man bostadshus. Det är svårt att föreställa sig, men då låg Kagagatan i utkanten av staden.
Huset på bilden har jag blängt mycket på under 90-talet. Vägen till skolan gick förbi här. Det fanns en telefonkiosk vid bortre änden, där jag och min kompis Pelle någon gång ibland ringde på gratisnumret avsett för tjejer, till snacktjänsterna vars nummer fanns tryckta på små annonser långt bak i tidningen. Pelle höll oftast i luren. En gång provade jag, och jag minns varje stavelse den skånske mannen i andra änden sa: "Ditt tjocka feta jävla svin". Jag var aldrig mycket för bus.
Söndagen den 25 oktober 2015 står jag nedanför kullen och försöker få en bild i skymningsljuset. Det känns fysiskt, hur tiden rusat iväg här. Tusentals promenader till och från skolan, alltid så tyst i den här delen av staden. Jag minns kullen täckt i lockande nysnö på morgonen, och hur vägen nedför hunnit bli en oemotståndlig iskana när det var dags att gå hem.
Jag får min bild, vänder runt barnvagnen och går upp mot Vretagatan. Telefonkiosken är borta sedan många år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar