Hjälmgatan 8

 

Det bör vara Gottfridsbergs finaste hus.

Stångåstaden använder det i annonser.

Det är ett vackert, gult hus, i det "egentliga" Gottfridsberg. Det har alla rätt. 

Jag har varit på fest hos folk som bor i perfekta hus. Förr om åren. 

Ofta vet de inte ens om det.

Bild från 25 juli 2016.

Stensättaregatan 1 och 3

På granngården står evakueringsbaracker. Här bor hyresgästerna medan deras lägenheter renoveras, eller "får ett ansiktslyft" som det stod någonstans.
Renoveringarna betalas av hyresgästerna med höjd hyra. De som bor länge betalar flera gånger om.

Snart är det vår gårds tur. Nästa hyresgäst i vår lägenhet får rivningskontrakt.
Vår lägenhet behöver inte renoveras. Den är hel och fin.

Bild från den 9 juli 2016.

Örngatan 9

 

Här var en kiosk när jag var liten, och jag kan inte lova att jag minns den.

Jag vet jag mindes den förr men nu är jag osäker. Så har det blivit med tidiga minnen. De glider undan.

Man köpte kvällstidningen här. Små papperspåsar med godis. Glass. Det är svårt att föreställa sig, men så skedde. Kan de även ha haft grill?

Nu tycks byggnaden vara ett gästhus till hyreshuset på samma tomt.

Byggnaden vetter mot Grenadjärgatan men har adress Örngatan 9.

Bilden är från den 9 juli 2016.

Örngatan 3

Det vore väl fan om jag skulle sitta och hylla "det ruffiga" Gottfridsberg.
Men nog är det tjusigt med ett riktigt näste i bra läge.
Ett sådant hus dit pappor flyttar efter skilsmässan.

Inget får mig att vilja börja röka igen som ett sådant hus. Att få stå där, på balkongen, en pappa som inte gör så bra ifrån sig men gör så gott han kan. Kanske stolt att ha rostbröd i frysen.

Vem vet vad det blir av kvällen. I denna fantasi har jag bättre skäggväxt, ok midja. Jag ska snart gå ner till Skeppet och kolla läget, det kommer vara lugnt men jag ska ha mig ett par öl. Sedan är det ner på stan.
Ungarna är hos morsan.

Bild från den 7 juli 2016.

Åbylundsgatan 14

 

Här tillbringade jag många kvällar när jag var 13-14. Det var Krille och jag som körde inlines-bandy, i perioder varje kväll till det blev för mörkt att se. 

Ingen bryr sig väl om andras pojkminnen. Inte jag heller. Men nu har 15 år gått och det är fint att stå där.

Vi stoppade en innebandyboll full med Ica-kasse, lade straffar på varandra, tränade anfall. Asfalten var grovkornig och nötte ner hjulen. Till slut hade man två kvar på varje fot, ett fram och ett bak förstås. Sedan fick mamma köpa nya.

1999 gick LHC för första gången upp i elitserien i ishockey. Då var vi här, direkt, och spelade som Mike Helber, Uffe Söderström, Ragge Karlsson och Johan Bülow.

Min bror, som är 11 år äldre, minns planen enbart som en tennisbana. På hans tid fanns ett riktigt nät här.

Jag ber om ursäkt för detta inlägg.

Bild från 9 juli 2016.

Återigen Tornhagsvägen 2

Tornhagsvägen 2. Blir man aldrig klar med.

Nu i sommarsol.

Tornhagsvägen är särskild. Den kanske vackraste gatan i Linköping. Här syns överallt den stupande himlen, "Dreamcast-himlen" har jag någon gång tänkt eftersom spelen till den konsolen ofta visade en lika blå himmel med likadana moln. Jag antar att det var en fin effekt som var förhållandevis lätt att rendera. Och effekten var då ny i sin idealistiska tappning. En Playstation 1- eller 2-himmel var jämförelsevis ingen himmel utan en skiva lagd över landskapet, av någon anledning sällan så vackert blå utan glåmigt grå eller nattmörk.

Bild från 3 juli 2016.

Cykeltur i stenig mark, 2016-06-29

Där borta står Östra Hargs kyrka.
Jag cyklade igår, åt öster i stället för västerut som jag brukar. Här är marken hårdare, det är stenigt, berggrunden tittar fram mellan åkrarna.
Kyrkorna är från 1100-talet, kalkstenen fick tas upp vid Vreta kloster. Sådant finns inte här vid Roxens södra strand. Här är granit.
Och Harg betyder stenig mark.

Alldeles tyst är det här. Inga människor, inga bilar. Fornminnen överallt, ortnamn med urgamla betydelser: Skälv, Tägneby, Tuna. Man ser spöken.

I Östra Skrukeby står en gravhög uppe på en bergklack. Långt äldre än kyrkorna och de skrivna källorna. Ändå är kyrkan uråldrig. Östra Skrukeby kyrka har en port mot söder, träet är dendrokronologiskt testat. Det fälldes mellan 1140-1150.

Industriområdet på Slöjdgatan som det såg ut 5 juni 2016

Västanågatan 23

Vi har sagt upp vår lägenhet i Åbylund och köpt ena halvan av ett parhus i Ljungsbro.
Våra två år i Gottfridsberg har gått fort. När flytten närmar sig känner jag en tomhet inför allt.

Jag hade behövt göra något här, men det blev inte så. På biblioteket finns en enda titel som direkt rör Gottfridsberg. Det är den lilla skriften om Gottfridsberg på 30-talet, skriven ungefär som en skoluppsats av Gunnar Hallstedt. 

Jag kommer att försöka skriva om Hjälmsäter, någon gång. De blå statyerna i buskarna på innergården. Utomhusduschen som står och murknar. Pelargonerna på balkongerna i söderläge, mina morgonpromenader med Joni, smaragdgröna gräsmattor ingen använder. Det måste bli så.

För närvarande har jag fullt upp.

Bilden visar Västanågatan 23 och är tagen den 30 april 2016.

Hjälmsätersgatan 8 C

Här gick jag i förskolan, eller dagis som vi sade.
Jag har fina minnen från dagistiden. Framför allt tyckte jag om att köra trampbil runt gården.

Jag minns huset som gulare.

Det ska nu rivas, eller "jämnas med marken" som Corren skrev. Artikelförfattaren har nog aldrig gått på förskolan Astrid, eller så har hon inte lika ljusa minnen därifån. Språket bär prägel av skadeglädje, rent av hämdlystnad:
"Huset på Hjälmsätersgatan, där förskolan Astrid är inrymt, är i det närmaste femtio år gammal med flera brister som ägaren Lejonfastigheter själv har pekat på. Nu har bolaget tagit beslutet att det inte längre lönar sig att lappa och laga på byggnaden."

Om huset är 50 år gammalt och det rivs i år, tillbringade jag min tid där precis i mitten av dess bana. Bilden nedan visar Klockhuset, framför ålderdomshemmet Hjälmsäter. Klockhuset finns kvar, ålderdomshemmet är rivet, och förskolan är ännu inte byggd. Bilden är tagen ungefär där jag tog min bild i maj 2016. I mitten av båda bilder syns det lilla klocktornet.

Den äldre bilden har jag tagit från ett vykort. Det är poststämplat den 21/7 1948. Meddelandet lyder:

"Skickar en hälsning från Linköping. Vi har rätt så bra väder, fast det blåser lite väl mycket. Detta är ett foto av ålderdomshemmet i Linköping.

Många hälsn.
Berna Franke
Bengt Inger"

Det skickades till Fru L. Andersson på pensionärshemmet, Vaxholm.

Tornhagsvägen 12

Vackert väder. Vi blir sittande inne om kvällarna. Bäbisen lägger sig runt sju.

10 maj smet jag ut med cykeln. Jag tog en bild i farten på Tornhagsvägen 12. Här bodde på 90-talet en king charles-tik vid namn Tessa.

På 50-talet fanns bara en åkerlapp här. Syns på Eniros nya (fantastiska) tjänst Historiska flygfoton.

Skräddaregatan 3

Här bor vi, längst upp på Skräddaregatan 3B i Åbylund.

Det tog lång tid att komma hit. Många års sparande av köpoäng, då vi bodde i Uppsala och senare i Skäggetorp.

Jag längtade hela tiden hem till Gottfridsberg. 

I november 2014 kunde vi flytta in. Då var jag färdig med mina personliga strävanden, tyckte jag. Ett knappt år senare kom Joni. Bäbisen.

Stångåstaden har aviserat renoveringar med start 2017. Hyreshöjningar mellan 1800-3000 kronor. Det blir för dyrt för oss och vi måste flytta. 

Bilden är tagen den 9 april 2016.

Stenbrötsgatan 5

 

Tornhagsskolan har låtit eleverna måla på betongen. De äldsta målningarna är från 1996 och den senaste verkar vara från 2007.

Jag gick på Tornhagsskolan mellan 1993-2002. Jag minns målningarna, men fick aldrig möjlighet att måla själv. Kanske hade jag avbildat Matthias Niilimaa om jag fått chansen. 

Citatet "Tears of love don't become sorrow, they become pearls of regret" framstod som obegripligt för mig när jag var barn. Än idag vill jag vända mig mot metaforen. Tårar är mjuka och genomskinliga, medan pärlor är hårda och vita.
En sak stämmer. Att gråta pärlor vore förenat med stark ånger.

Målningarna finns vid entrén till gymnastiksalen. Måste jag välja en favorit, blir det basketbollen med en stjärnan, målad 1996 av Felix i 9D.

Tornhagens postlåda

Postlådorna har fått tidigarelagd tömning. Var är det upptrissade samtalsklimatet när jag behöver det? Har vi hört ETT ENDA hot om våld?

Jag skojar. Men visst är det trist? Jag tycker om att skicka saker med posten. Nu avvecklar man.
Går nästa steg i samma riktning blir det svårt att skicka post. Det är en skam. Jag jobbar för en konkurrent till PostNord och arbetar varje dag för att den här lådan ska byta färg eller försvinna. Det kan inte hjälpas.

Men från början handlar det om politik. Vem kan säga att servicen blivit bättre på en privatiserad marknad?

I korsningen Kagagatan-Skedagatan står ännu ett tag en hederlig postlåda.

Bilden är från den 13 februari 2016.

Sparvgatan 2

Plusgrader plötsligt. Fram träder asfalten.

Läget är hopplöst på Sparvgatan 2. Eller, hopplöst. Det lunkar på. Om sommaren är det glåmigt. Om vintern är det värre.

Inget kunde vara mer naturligt än att det står en äldre, japansk nyttobil parkerad utanför.
Det är den 24 januari 2016.

Sandgatan 12

Det är tufft nu. Oxveckor. Ledan hänger sig om halsen. Och det finns inget särskilt att se fram emot.

Jag ser ju att Lektorshagen är vacker, men i januari vet jag inte vad jag ska ha den till.

Bilderna visar Sandgatan 12. Den översta tog jag själv den 23 januari 2016. Den undre visar samma hus från andra änden och är tagen 1970 av Per-Olov Axelsson. Innehavare är Friluftsmuseet Gamla Linköping.

Tornhagsvägen 2

Aah, när snön ligger som grädden på en tårta, solen står lågt, ingen vind. Vilken glädje det är. Folk kommer ut igen. Ska återse det spektaklet, förbluffade. Får vi snö fortfarande? 

Ner för den blodisande pisten i bildens förgrund åkte jag vid flera tillfällen snow racer i barndomen.
Vad kan jag säga.
Jag är uppvuxen på slätten.

Bild frn 6 januari 2016.

Vretagatan 17-19

Trevligt, tydligt väder på trettondedagen. Vi går promenad till universitetet, Vallabacken och Dahlbergs kafé. Fria som fåglar. Vi har 14 minusgrader.

Bild från 6 januari 2016.