Hjälmsätersgatan 10

Solen går upp över Ansgarskyrkans tak, och jag är på promenad med min dotter. Det har blivit kallare. Vagnen gör hjulspår i frosten.

Visst är livet härligt just då. Joni har stora tovade vantar på sig, de sticker rakt upp som två paddlar ur vagnen. Hon tittar på himlen.

På gården Hjälmsätersgatan 10 håller ett grupptryck invånarna i fast grepp. Den ena balkongdekorationen överdådigare än den andra. Men alla är med. Hela gården glittrar och lyser om kvällen.

Bilden är tagen den 13 december 2015.

Måtte jag hinna

Kartan visar Linköpings kommuns definition av Gottfridsberg. Barhäll är också med, ser jag, så det får bli fler promenader dit.

De små kryssen, som jag med stadig hand ritat i Paint, visar vilka hus jag fotograferat hittills.

Skulle denna blogg ha några läsare, kan dessa vänta sig många fler inlägg innan allt är klart.

Tornhagsvägen 16

Alla som vuxit upp i en stad vet, att för ett barn kan det vara vattentäta skott mellan olika gårdar, eller olika hus. Jag bodde som liten bara två hus bort, eller 94 meter enligt Eniros mätredskap.
Om jag till äventyrs tog mig så långt bort som till Tornhagsvägen 16, kunde jag känna väldigt starkt att jag rörde mig i en annan kultur. Ljuset föll annorlunda, barnen var mer grovhuggna eller hade dyrare leksaker, och de vuxna hade ett annat sätt att gå.

På något sätt sitter det där fortfarande kvar. Men jag omfamnar det mer nu. Är inte lika rädd när jag rör mig runt Tornhagsvägen 16.

Vackra dagar när vi är ute på promenad händer det att jag vill krama en sista droppe spänning ur promenaden. Jag vädjar till min sambo att vi ska gå en liten omväg hem. Hon är kanske hungrig eller trött, men hon brukar låta mig hållas. Då går vi vägen genom Hjälmsäter, genom tunneln mellan 8A och 8B, förbi Klockhuset och Tornhagsvägen 16 och 14.

Så gjorde vi den 16 september, när bilden togs.
Kanske himlade Matilda med ögonen.